Bogsera mej till refugen är en sorgsen, leende bok, snabbt och skickligt berättad; en svensk vardagskomedi med - jodå - någorlunda lyckligt slut. Som sådan tillhör den en genre som nästan inte finns i Sverige. Den här romanen är ett slags post-Hjalmar Söderberg, med kolsyra... Dekius Lacks attityd gentemot värld och människor manifesteras i ett slags engagerat överseende, en skamfilad medkänsla. Det är bra.
Carl Erland Andersson (Kvällsposten/Expressen)


Bogsera mej till refugen Bogsera mej till refugen är en varmt humoristisk roman om Kristoffer och hans kompisar i Lund, Carsten, Olof, Vanja, och deras tappra försök att få stil på livet – Carstens alla mer eller mindre bedragaraktiga projekt som alltid går käpprätt åt skogen, Olofs aldrig erkända konstnärskap, Kristoffers ihärdiga försök att hitta livets klo och Vanja som visionen av att det goda och möjliga ändå finns eller har funnits och åter kan dyka upp på mycket nära håll.
    Det bästa, eller det enda, Kristoffer verkligen har är sin gamla barndomskompisvänskap, att luta sig mot när det blåser rivande motvind, de gemensamma minnena som ger en känsla av identitet och lite styrka och läkning åt den efter alla misslyckanden mer eller mindre söndertrasade jagkänslan.

För tjugofem år sen var Kristoffer en av Lunds första punkrockare med grönt spretande hår och gick först i lundapunkarnas demonstrationståg med hemmabyggd megafon. Idag jobbar han på ett företag som importerar polska konserverade köttbullar, han sköter inkommande och utgående fraktsedlar och tullpapper. Hans fru Lena gnäller och hackar på honom för att han är för håglös och loj. Hon lämnar honom, lika bra det.
    Kristoffer och Carsten och Olof blev ett team redan i mellanstadiet när Kristoffer och Carsten inte kunde stava till "chaufför" och "julklappsskjutning" och fröken Persson gav den lillgamle Olof uppdraget att ge dem specialundervisning. Men Olof missbrukade förtroendet och lärde dem skriva saker som "Fröken Perssons stora pattar är som svalor som häckar".
    Vanja anslöt till gruppen i högstadiet, hon var också outsider med taskiga hemförhållanden och dåligt självförtroende, men med tiden försvann hon ur deras liv när hennes familj flyttade till Stockholm och för Kristoffer blev det en återkommande dröm att en gång få återförenas med Vanja, då blir livet förklarat igen.
    Värste losern och mest svekfull är Carsten. Det började redan när de var sjutton och han inte hade lämnat in deras vinnande tipskupong. Artontusen kronor gick förlorade. Det visade sig att han aldrig under spelbolagets två år långa historia hade lämnat in kupongerna. Han ansåg att han sjäv hade varit spelarrangör, han tyckte att det var onödigt att blanda in Tipstjänst. Det blir ju ändå aldrig några storvinster, resonerade han. De vanliga småvinsterna betalade han ur egen ficka, ändå tjänade han en rejäl hacka på Kristoffers och Olofs insatser och hade alltid en massa extra godis som han inte bjöd på när de såg på Tipsextra.
    Carsten startar sex-kontaktförmedling på nätet med adress www.karlek.com och blir dragen inför rätta för bedrägeri. Inte för koppleri, för han hade aldrig några tjejer att förmedla. Han chattade själv med de som tog kontakt och utgav sig för att vara kvinna sugen på sex och för fortsatt chatt måste man betala till hans postgiro. Carsten är oförbätterlig, anser både Olof och Kristoffer, och ingen av dem kan begripa hur han kan få fortsätta att vara deras vän. Men de följer med honom till polishuset och stöttar honom i den svåra stunden, och det är han som formulerar bokens titel:
    – Sån tur att jag har er två. Ni är lite korkade men ni är i alla fall mina vänner. Nu har jag kört i diket och ni hjälper mej, på ert fumliga vis. Ni bogserar mej till refugen.
    Kristoffers envetna ansträngningar för att få fason på livet ger så småningom utdelning. Först trodde han att han bara kunde lyckas genom att sänka kraven. För riktigt länge sen ville han bli bäst i världen i fotboll, när han passerat 14-årsåldern och insett att det inte längre var realistiskt omdirigerade han målsättningen åt intellektuellare håll och ville istället bli världsberömd filmregissör - än idag är han tillexempel innehavare av en videokamera som han visserligen nästan aldrig använt men i alla fall skaffat. När han insåg att han aldrig skulle bli regissör hade han en reservplan i bakfickan: att bli filmkritiker i Ystad Allehanda. När också det visade sig utom räckhåll gick han in i väggen och drabbades av en av sina många livskriser. En kris som varade ända till mitten av denna bok och som får sin upplösning och sitt förklaringsljus från just precis händelserna i detta skavankiga kompisgäng.