Fjodor Dostojevskijs mästerverk romanen Förödmjukade och förnedrade i nyöversättning och med efterord av Bengt Samuelson.
     När Dostojevskij kom tillbaka till Sankt Petersburg 1860, efter tio år i sibirisk förvisning, hade han huvudet fullt av idéer till nya böcker och det första han tog itu med var just denna magnifika roman, en historia om kärlek och ondska.
     Berättare är författaren Ivan Petrovitj som är döende i tuberkulos och ser tillbaka på sitt liv.
     Han minns sin gränslösa kärlek till Natasja och deras utsatthet i skuggan av den manipulerande rike fursten Valkovskij, som är girigheten och elakheten personifierad. Fursten erövrar sin omgivning med hjälp av pengar, han gifte sig för pengar och han ruinerade sin svärfar, han är en kalkylerandets mästare, en domptör, allt han rör vid blir till nytta för honom själv och till skada för andra.
     För hans son och dotter är situationen den omvända, de vill bort från honom, de vill slippa ifrån hans visserligen lönsamma men förödmjukande och förnedrande intriger.
     Som alla Dostojevskijs romaner är det en berättelse om synd, skuld och försoning, en stor roman om evigt stora känslor som ringer till eftertanke även i vår tid, ett av världslitteraturens vibrerande mästerverk.
     Idén till romanen hade Dostojevskij fått 1857, medan han fortfarande befann sig i förvisning i Semipalatinsk. I ett brev till brodern Michail nämnde han sina planer på att skriva "en roman med motiv från petersburgslivet i stil med Fattigt folk", den succéartade debutromanen från 1845. Sannolikt lekte han med hoppet att kunna upprepa sin framgång. "Mottagandet kommer att bli avgörande för min karriär som författare", skrev han till en vän.
     Våren 1860 var han alltså tillbaka i Sankt Petersburg efter tio års frånvaro. Han var trettionio år gammal och levde sedan tre år i ett misslyckat äktenskap. Han var en annan man än den som förts bort i bojor till Sibirien. Upplevelserna i tukthuset i Omsk blev material till romanen Döda huset, om hur han levde tillsammans med tjuvar och mördare. Han sov med etthundrafemtio andra fångar i en barack, han fick inte lov att skriva, vare sig brev eller manuskript, och hade inte tillgång till någon annan bok är Bibeln. Han betraktades med skepsis av de andra fångarna för att han var intellektuell och kom från överklassen. Men han stod ut och lärde sig oerhört mycket om människans både ljusa och mörka inre.
     Berättare i Förödmjukade och förnedrade är den unge författaren Ivan Petrovitj (Vanja), som har omisskännliga drag av Dostojevskij själv. Han finner sig plötsligt övergiven av sin älskade, men accepterar detta öde med en självutplånande beredvillighet. Han älskar Natasja, men trots det anstränger han sig till det yttersta att förena henne med den unge fursten Aljosja. Han misslyckas. Att älska är att offra.
     Natasja å sin sida representerar passionen, lidelsen som besegrar förnuftet. Samtidigt är hon ett språkrör för författaren och hennes argumentation mot skurken i dramat, furst Valkovskij, är analytisk och avslöjande, låt vara att hon har accepterat sitt öde och förödmjukelsen att bli sviken av den hon älskar.
     Furstens son Aljosja är en av Dostojevskijs rena och oskuldsfulla gestalter, som är oförmögen att vilja någon något ont, men ändå inte kan stå det onda emot, en Paulus: Det goda som jag vill gör jag icke; det onda som jag icke vill, det gör jag.
     Hans far, fursten, är den oförtröttligt sluge och beräknande. Han färdas överallt, dyker upp när man minst väntar honom, när han tror sig obemärkt ger han utlopp för sin ilska i svavelosande eder. Han visar sig först när solen har gått ned och färdas snabbt i sin vagn från plats till plats. Så snart han tvingas beröra marken förflyttar han sig med möda. Med sina frestelsekonster och sedelbuntar försöker han förföra såväl Ivan Petrovitj som Natasja och hennes far. Fursten kastar sin skugga över hela handlingen, han är förödmjukelsens och förnedringens upphov.
     Detta är den femte titeln i Bakhålls svit av Dostojevskijmästerverk, samtliga i nyöversättning av Bengt Samuelson. De övriga är Spelaren (2003), Dubbelgångaren (2004), Döda huset (2007) och Vita nätter (2008).

Fjodor Dostojevskij: Förödmjukade och förnedrade. Översättning och efterord: Bengt Samuelson. ISBN 978-91-7742-317-1. Klotband, sydda ark, högkvalitativt bokpapper, 368 sidor.