"Detta kanske låter som en tung uppgörelse med samtiden och det är det förvisso, men det som gör den läsvärd är dess befriande galghumor. I och med barnens perspektiv blir de vuxnas värld absurd och man skrattar gott åt barnens syn på verkligheten. I kulturdebatten har man efterlyst litteratur som behandlar samtiden, med arbetslöshet etc. Här är en sådan roman, som samtidigt fungerar på sina egna premisser och inte förenklar."
Helmer Lång, Helsingbogs Dagblad

Några sidor ur Dekius Lack: Glidarchiefens son.

Mor och far ska skiljas. Det är bara mor som vet om det. Hon har inte sagt nåt när vi samlas vid frukostbordet. Hon är irriterad. Varje jul är det likadant, hon vägrar ta sin medicin och då påverkas hennes humör. Ingen misstänker nåt om skilsmässan. Allt är som vanligt när hon vandrar fram och tillbaka i köket och muttrar för sej själv. Vi hoppas att hon inte ska bli ännu argare. Jag och mina systrar gömmer oss bakom frukosttallrikarna, mekaniskt slevar vi i oss våra Kalaspuffar. Det värsta vi vet är när mor inte tar sin medicin.
      Far läser Sydsvenskan. Han slickar på fingrarna när han vänder blad. Vi säger inget, lyssnar på mors röst för att så smidigt och så tidigt som möjligt avvärja en plötslig attack. Jag lutar mej hela tiden över tallriken, inte en droppe mjölk får spillas. Jag är livrädd för att hennes ilska ska riktas mot mej. Vi vet att vi inte får lämna bordet förrän vi har fått i oss våra två tallrikar med flingor. Mor är den som häller upp, hon portionerar. Hon säger att Kalaspuffar är en bra frukost eftersom dom är fulla av honung. Det gör hon samtidigt som hon skäller. Tallrikarna ska vara bräddfulla när man häller upp, bräddfulla men "utan risk för spill".
      Mor är bekymrad över sin vikt idag. Far har just uttalat en viss glädje över att julafton är här och samtidigt sagt nåt om att julen är matens högtid. Jag och mina systrar är också arga på far, hur kunde han säga nåt så dumt! Kunde han inte räkna ut att mor skulle bli upprörd? Mor ser dolda anklagelser i så gott som alla glädjeyttringar. Speciellt när hon inte tagit sin medicin.
      – Jag vet att du sneglar på mina bröst! säger hon till far. Men det ska du veta, jag har inte gått upp ett enda jävla gram sen vi gifte oss.
      Far säger ingenting. Han vet att det är bäst att tiga. Han stoppar sin pipa, försöker verka upptagen. På radion sjunger en barnkör julsånger och han låtsas lyssna. Mor spänner ut brösten. Och jag tänker "Inte idag igen!" och sen sänker jag farten på mitt slevande för att inte komma i otakt med mina systrar. Det gäller att inte utmärka sej vid matbordet.
      – Ser ni? säger hon och kupar händerna under brösten. Är det nån som kan se nån förändring? Dom är PRECIS lika fasta som för femton år sen.
      Vi tittar alla på brösten. Vi vet att vi MÅSTE titta. Inte för mycket, inte för lite. Och ABSOLUT inte säga nåt. Jag och mina systrar slevar envist vidare. Far tittar extra länge för att tydligt markera hur mycket han åtrår henne. Det väntar hon sej.
      Vi hoppas att det är över nu.
      Idag fyller far år. Jag är tretton år och jag kan fortfarande inte tänka ut nåt värre än att fylla år på julafton. Vi firar aldrig fars födelsedag, vi firar jul i förbifarten får han sin födelsedagspresent.
      Han fick ett askfat för en stund sen. Man trycker ner handtaget i mitten och en snurrande skiva ser till att fimp och aska slukas av askfatet. Far tvingas ställa undan det, för jag trycker ner handtaget hela tiden. Han är mycket rädd om saker. Jag skulle vilja ha en likadan men jag skulle använda den till nåt annat. Kanske bygga om den till nåt.
      På julafton ska vi vara tillsammans hela dan, det har mor bestämt. Det är enda dagen på året som inte far smiter iväg till sitt arbete. Förr om åren firade vi jul med släktingar men mor menar att dom inte håller måttet längre. Hon har upptäckt allvarliga fel och brister på dom allihop.
      – Kristoffer lille, tycker du att jag är tjock?
      Mor är inte nöjd.
      Far tittade alldeles för länge på hennes bröst. Det var inte åtrå i fars blick slår hon fast. Det var förakt. Far dementerar och mor säger skarpt:
      – Det är inget fel på min figur!
      Sen vänder hon sej om till Karin och Lena utan att invänta något svar från mej:
      – Och vad säger ni? Dom är väl inte större än era? Tänk, jag är över fyrtio och har fortfarande ungflicksbröst.
      Far försöker lämna köket men mor hejdar honom med en gest.
      – Låt oss jämföra! Visa er far så får han avgöra.
      Hon är på Lenas skjortknappar och försöker knäppa upp. Lena slår vilt omkring sej och bara bråkdelen av en sekund senare har hon svärande störtat iväg till sitt rum.
      Sen är mor sej själv igen.
      Hon nynnar och pussar far på kinden.
      – Flickor, flickor, säger hon och slätar till blusen. Dom tål inte skoj.
      Vi andas ut. Jag kramar om henne. Det är mitt sätt att tacka henne för att hon inte är arg längre. Allt är bra igen. Jag älskar mor.