För första gången på svenska: Edith Piafs självbiografi Dansat med lyckan (Au bal de la chance).
     För översättningen svarar Ingar Gadd, för efterordet Ulla Lundqvist.
     Det här är Edith Piafs egen berättelse om sitt minst sagt dramatiska liv. Hon upptäcktes av en nattklubbsdirektör när hon som ung utfattig flicka sjöng för småslantar i ett gathörn i Paris. Han gjorde henne till stjärna, men blev kort senare mördad – och Piaf misstänktes för mordet! Det är bara upptakten till denna synnerligen intressanta artistsjälvbiografi som nu utkommer för första gången på svenska.
     Edith Piaf (1915–1963) är en av alla tiders största stjärnor. Kroppsligen en spröd, fågelnätt kvinna (Piaf betyder sparv) som kämpade med drog- och alkoholproblem och som ödet behagade tilldela en levnadsbana fullständigt belamrad med olyckor. Själsligen ett formidabelt ymnighetshorn av sång och musik med en trollbindande närvaro i sin röst och en sällsam förmåga att förmedla själva essensen av livskänslan i sina storslagna atmosfärpenetrerande sångstrofer. En vorden legend redan i sin livstid.
     Hennes karriär sträckte sig över fyra decennier, 30-, 40-, 50- och 60-talet, innan hon dog ung, bara 48 år gammal.
     Hon spelade in över 300 sånger på skiva och uppträdde och turnerade runt om i världen, även i Sverige.
     Hon skrev flera av sina mest berömda sånger själv, t ex La Vie en rose och Hymne … l'amour. Med vår bok följer en bonus-CD, instucken i bokens bakre flik, med 16 Piafsånger, särskilt utvalda med avseende på denna bok.
     Piaf berättar lättläst och medryckande om hela sitt liv fram till slutet av femtiotalet när boken skrivs.
     Sina första lärospån som underhållare drog hon tillsammans med sin pappa Louis Gassion, som var ambulerande gatuartist, främst akrobat. Han drog från stad till stad och rullade ut sin lilla matta ("sin näsduk") på torget och utförde sina konster och trick. Efteråt gick lilla Edith runt med tallriken och bad om pengar från publiken. En dag kom infallet att hon skulle sjunga en liten visa innan hon började samla in pengar. Genast fördubblades intäkterna – sen dröjde det inte länge förrän hon var huvudnumret.
     En bit upp i tonåren hade hon lämnat pappan och turnerade med kompisar i ett eget sällskap. Bokningarna ordnade hon för det mesta själv, t ex på militärförläggningar.
     Hon levde ur-hand-i-mun och sjöng verkligen i gathörnen i Paris när nattklubbsägaren Louis Leplée upptäckte henne. Han hade blick för hennes talang, än var hon ingen färdig artist utan en vildvuxen naturbegåvning som behövde professionell ledning, vilket var precis vad Leplée kunde ge henne.
     Om detta och mycket mer berättar hon i sin ovanligt osminkade självbiografi, man kommer henne mycket nära.
     Något högst påtagligt är Edith Piafs förmåga att ständigt komma igen efter en motgång, att resa sig på nytt. När Leplée mördades spådde olyckskorparna att hennes karriär var över eftersom han varit så viktig för henne, men hon bet ihop och började bara om från början, från noll, på egen hand, det hade hon gjort förr.
     Nya framgångar kom, och fiaskon. Första försöket i USA gick inte alls, den glamourlystna broadwaypubliken förstod överhuvudtaget inte vad denna lilla allvarliga varelse i enkel svart klänning försökte uttrycka, inte förrän Piaf brutit igenom amerikanarnas slentrianmässiga blockering mot europeisk sofistikering. Sen vann hon även den amerikanska publikens hjärtan.
     Hon berättar om en lustig spelning i Stockholm, när en stor del av publiken i distraktion började troppa av. Men även stockholmarna gick till sist att nå.
     Hon berättar om Marlène Dietrich och andra nära artistvänner, t ex Yves Montand, som Piaf delvis själv matchade fram. Hennes stora kärlekar var flera, Jacques Pills gifte hon sig med men fumlade bort, Marcel Cerdan, boxningsvärldsmästaren lämnade fru och barn för att gifta sig med Piaf, men dog i en flygkrasch över Atlanten. Även den katastrofen lyckades Piaf resa sig ifrån.
     Efterordsförfattaren Ulla Lundqvist är expert på Piaf och bl a författare till romanen Piaf – sången som liv från 1993. I sitt kunniga efterord reder hon ut alla de vanliga frågorna, vad som kan tänkas vara sant och inte av allt det märkliga som påståtts och ständigt påstås om Piaf: att hon föddes på en trappa, att hon var blind i barndomen, de sensationella händelserna i hennes karriär, det kaotiska kärlekslivet med två äktenskap och massvis med passionerade förhållanden, de allvarliga trafikolyckorna, de allt svårare problemen med droger och alkohol och så den bejublade comebacken när alla trodde att hon var uträknad.

Edith Piaf: Dansat med lyckan. Översättning: Ingar Gadd. Efterord: Ulla Lundqvist. ISBN 978-91-7742-305-8. Flikomslag, sydda ark, högkvalitativt bokpapper, 176 sidor. Med bonus-CD.